Ja som sagt så var dom första tre månaderna rätt röriga o sedan är det så svårt att slappna av.
När man fått höra det vi fick så blir man omedvetet lite mer negativ o tror att det värsta ska hända just oss.
Det är så mycket prat om den magiska gränsen vid tre månader o även vi var nog lite insnöade på den.
Fantastiskt skönt att veta att allt då såg helt bra ut.
(Vi valde tidigt att inte ta reda på kön men jag sa sedan dag ett att det är en liten kille, jag var hundra procent säker på det o hade den känslan hela vägen, Pontus trodde det var en liten prinsessa....)
Jag hade fått ångest över att föda i holland o ångest över att gå tillbaka till det sjukhuset, jag tänkte på första besöket o även om jag inte skulle till henne igen så var det ren ångest över hela situationen.
Tills jag väl kom dit o fick träffa en helt underbar barnmorska som jag kom att träffa ofta framöver.
Eftersom jag har högt blodtryck o haft del i många många år så fick ju jag gå på kontroll var tredje vecka under hela min graviditet.
Man gjorde UL nästan alla gånger ( tror det var 2 då dom inte tittade) o det var för att se att bebben växte som den skulle trots min medicin mot blodtrycket.
Jag tycker ändå att det var väldigt skönt för jag var nog lite extra orolig (iaf första halvan) över att något skulle gå fel.
Mellan v 14 o 19 så kände jag mig inte ens gravid.
Allt kändes som vanligt o mage hade jag ju knappt, såg mest bara lite svullen ut.
Jag kände inte första riktiga rörelsen förrän i v 20.
Innan dess var det som lite bubblor i magen, eller var det gaser?? haha..
Men just i v 20 så buffade det till ordentligt o jag förstod att det var bebben.
Nu blev det ju genast mer verkligt för Pontus också.
Han låg varje kväll i sängen o pratade med magen, klappade o kände hur det knuffades tillbaka.
Pontus sjöng även godnatt visa varje kväll innan det var dags att släcka lampan.
Mille var väldigt livlig kvällstid samt nattetid, det var inte en lugn stund men dagtid höll han sig lugnare.
Han var precis likadan när han föddes, vaken kvällar samt somnade sent o sov på dagarna.
Något annat roligt var att han kunde vara hur livlig som helst när man hade täcke på sig i sängen o så fort man drog ned täcken så blev det blixt stilla i magen, samma sak om man la en kall hand på magen när han var igång, då blev det också helt stilla.
Hur som helst så mådde jag toppen denna tiden, lite ont av foglossning men ingen fara.
För att göra en lång historia kort så får jag dra ned lite på informationen..
På slutet i min graviditet blev det väldigt mkt sjukhusbesök pga mitt blodtryck.
Kändes som att jag nästan bodde där.
Potnus var borta en del på landslag mm o oron att den lilla krabaten skulle få för sig att komma just då var stor.
Mille trivdes dock utmärkt i mammas mage o stannade snällt kvar.
Jag blev lite klumpigare på slutet, lyckades tex när Pontus var borta på läger ramla ner för Sanna o Ralles trappa, tack gode gud att det var ryggen o rumpan som fick ta smällen :) o hela jag var en stor röra.
Tappade saker i golvet som gick sönder var o varannan dag mm.
Kroppsligt så kände jag mig inte allt för tung, förutom när jag var ute på mina promenader.
Jag promenerade varenda dag under min graviditet.
Först o främst för att dom sa att det var bra för mitt blodtryck (undantag när dom befarade havandeskapsförgifning då jag låg stilla i två dagar) o sedan för att det var bra för att känna sig pigg o fräsch.
Jag tog ofta långa promenader, men när jag blev större så började mina benhinnor värka som sjutton.
Tro inte att jag slutade för det, jag är en tokigt envis människa så jag drog på stödstrumpor o smörjde in benen o bet ihop helt enkelt :) .
Jag tog min sista långpromenad dagen innan Mille föddes.
Mitt tryck gick upp en hel del i slutet o jag fick mkt huvudvärk så man bestämde ett datum för igångsättning.
Det var inte helt lätt att somna kvällen innan det var dags.
Att lägga sig i sängen o veta att , imorgon ska vi förhoppningsvis bli föräldrar.. herredud vilken känsla!
Själva förlossningen väljer jag att inte skriva om, det ända jag kan säga är att jag ALDRIG mer kommer att gå med på att bli igångsatt!
(Jag hade kunnat skriva en hel bok om själva graviditeten men det har vi ju inte tid med, haha)
Trots en dålig start här i holland så kan jag säga att det var helt fantastiska människor som tog hand om mig på sjukhuset.
Hade två särskilda favoriter som jag aldrig kommer att glämma, dr Akkerman o dr Bink.
Jag är glad att jag födde Mille här o jag önskar dom kunde vara med om jag blir gravid igen!
 |
| I vecka 20 vinkade Mille åt oss :) . |
Nästa gång skriver jag om kroppen o träning efter graviditeten... ni får ursäkta att texten kan kännas lite rörig o osammanhängande men är stressad då jag ville skriva klart innan prinsen vaknar o vill ha lunch :) .